Victoria Logård

Tävlingen igår var otroligt välarrangerad, solen sken och jag var lagom taggad. Micke kändes stadig och fin på framridningen och jag kände att det här kan nog faktiskt gå bra. När vi kom in på banan blev han lite spänd, men jag tänkte att "jaja, nu gör vi det bästa av situationen, han brukar ju inte vara helt omöjlig...". När vi började rida programmet kändes det ändå helt okej, men sen började han och Fillifjonkan skrika åt varandera... Micke släppte all fokus på mig och ägnade sig bara åt Fillifjonkan, vilket ledde till att programpunkt efter programpunkt blev kaos. Han låg perfekt in för bytena, men ändå så var han tvungen att trassla ihop benen. Han var rentav hopplös! 

 

Just nu känner jag mig så less, arg och besviken. Det känns som att jag har tragglat i väldigt många år med honom nu, men ändå känns det som att man inte kommer vidare. Jag vet att jag inte kommer ge upp. Jag vet att det kommer ta lång tid, men att jag ska ta nya tag och fortsätta träna. Men just nu känns det bara så himla hopplöst...